Annika Eriksson får StFF:s hederspris

– Det var inte självklart att tacka ja till ett sådant stort uppdrag med tanke på att jag var kvinna och relativt ung. Men ganska snabbt kände jag att det ändå fick bli ett ja då jag ville vara med och förändra inom fotbollen, kommenterar Annika Eriksson sin ordföranderoll.

Hur var omgivningens reaktioner?
– Det var väldigt många som trodde att min roll endast innefattade damfotbollen och visst fick jag en hel del märkliga kommentarer. Jag minns specifikt en gång när vi var på en Svealandsträff. Då kom två äldre ordföranden för andra distrikt fram till mig och en manlig styrelsemedlem, de hälsade på min kollega men svepte bara förbi mig. Gissa om de hade långa ansikten när jag senare inför hela mötet presenterade mig som ordförande för StFF, skrattar Annika.

– När jag väl kom in i arbetet fick jag ändå mångas förtroende och blev väl bemött överallt. Jag fick vara smidig och taktisk vid förändringsarbetet som följde vilket var helt rätt val insåg jag efteråt, menar Annika.

Detta med en kvinnlig ordförande var inte bara stort inom fotbollsrörelsen, även media uppmärksammade valet.
– Det var ganska mycket media-uppståndelse det första året. De frågade om hur jag såg på fotbollens framtid och vad ville jag förändra, men media var schyssta mot mig och mer nyfikna, tycker Annika.

Annikas fotbollsbakgrund är imponerande, hon började spela fotboll i moderklubben IFK Stockholm. Som senior blev det spel i den högsta serien med Sätra SK, Älvsjö AIK, Hammarby IF och Djurgårdens IF, Annika har även fyra landskamper på meritlistan. Fotbollskarriären kröntes med Hammarbys första SM-guld 1985 som Annika hade stor del i.

Det ideella arbetet kom Annika igång med först efter att den aktiva fotbollskarriären var över.
– Jag gjorde egentligen som alla andra på den tiden, slutade spela och gjorde massor av annat. Eva Nilsson, som jag hade haft som assisterande tränare tidigare, startade upp en tjejsatsning för att få in fler tjejer till Stockholms Fotbollförbund. Hon hörde av sig till mig och frågade om jag ville vara med i ett adeptprogram.

– Efter ett tag föreslog ansvariga att jag skulle bli adjungerad till styrelsen och först tänkte jag nej, det vill jag nog inte. Men jag jobbade ju med att få in fler tjejer till idrotten så det var bara att tacka ja, ler Annika.

Under samma tid var Annika även med i styrelsen för FC Krukan.
– Där fick jag se det verkliga fotbollslivet vilket var nyttigt inför framtida uppdrag. Jag gick även ungdomstränarkurser så jag hade nog den där lilla ådran att göra mer än att bara spela fotboll, konstaterar Annika.

Efter att Annika blev adjungerad i styrelsen gick allt i rasande fart. Hennes kunnande och driv uppskattades så efter några år blev Annika tillfrågad att bli ordförande för Stockholms Fotbollförbund. Hon var även ordförande i Svenska Fotbollförbundets tekniska kommitté samt ordförande i barn- och ungdomsutskottet. Det har blivit totalt närmare 20 år i olika roller inom StFF och efter att styrelseuppdraget tog slut, valdes Annika som ordförande i valberedningen och som ordförande i Rekryteringsrådet.

– Vi var väldigt djärva minns jag, proaktiva och agerade nog inte så som tidigare valberedningar hade gjort. Jag blev faktiskt uppringd av dåvarande ordföranden i Svenska Fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, som inte var helt nöjd med vårt arbete. Vi vågade utmana, säger Annika nöjt.

Vilka frågor har du brunnit mest för?
– Många, men en är anläggningsfrågan. På den tiden fanns det knappt uppvärmda fotbollsplaner och konstgräs var heller inte särskilt vanligt. Jag slogs för att vi skulle täcka spelarnas behov, vad lösningen än var. Om konstgräs var rätt – då fick det bli så.

– En annan fråga som jag kände starkt inför var hur vi bedrev barn- och ungdomsfotboll. Efter det första året som ordförande, när jag skulle bli omvald på årsmötet, la vi i styrelsen fram våra tankar om 5 mot 5-spel och jag möttes inte direkt av ovationer. Vi blev verkligen ifrågasatta men införde ändå den spelformen och det gick ju bra, säger Annika.

– Där började synen på att barn ska spela fotboll på barns villkor och inte på vuxnas villkor att spridas. Vi var först i landet med detta och sedan rullades det ut i hela Sverige. Jag är stolt över att vi i styrelsen vågade ta det steget, vilket var banbrytande på den tiden, berömmer Annika.

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit genom ditt ideella engagemang?
– När jag var ordförande bestod styrelsen av två andra kvinnor, övriga var äldre erfarna herrar. De var från början skeptiska till att en ung kvinna skulle leda styrelsen, men när de efter några år slutade fick de frågan vilken tid som hade varit bäst. De svarade att det hade varit under min tid som ordförande vilket gjorde mig oerhört glad. Att få till den förändringen och synen på kvinnligt ledarskap, att vi alla kan jobba tillsammans mot samma mål är viktigt. Förväntningarna och kraven var högre på mig som kvinna så jag såg till att vara väldigt påläst i alla frågor, erkänner Annika.

Du tilldelas Stockholms Fotbollförbunds hederspris, hur var din reaktion när du fick veta det?
– Jag blev väldigt överraskad och hedrad, säger Annika.

Vad betyder priset för dig?
– Det känns bra att jag har gjort saker som några inom fotbollsrörelsen tycker har varit bra och som har betytt någonting. Det är också uppskattande för det lilla egot, fantastiskt kul helt enkelt, tycker Annika.

Drygt 20 år har passerat sedan du valdes till ordförande, vilka är de största förändringarna StFF:s verksamhet har genomgått sedan dess?
– Det är egentligen samma frågeställningar nu som då, till exempel spelformer, anläggningsbristen, elit kontra bredd, hur vi behåller fler spelare längre tid men nu är frågorna ännu större och svårare. Det är svårare för fotbollen att behålla sin plats, man behöver därför vara mer öppen för nya former av fotboll. Det gäller att dra nytta av fotbollsrörelsens storlek, menar Annika.

Det medskicket får Stockholmsfotbollen från årets hederspristagare Annika Eriksson.

Motivering

Annikas fotbollskarriär startade i IFK Stockholm och kröntes med ett SM-guld med Hammarby IF 1985. När den aktiva fotbollskarriären tog slut, valde Annika att bidra med sin erfarenhet i diverse olika klubbar och i Stockholms Fotbollförbunds styrelse.

1997 valdes årets hederspristagare in som ordförande i Stockholms FF:s styrelse, Annika blev en pionjär som den första kvinnliga distriktsordföranden någonsin. Tack vare Annikas pondus, integritet och stora kunnande, blev hon snabbt respekterad av alla inom fotbollsrörelsen. Vid tidpunkten fanns stora utmaningar i att vara ung kvinnlig ledare i fotbollens styrelserum, vilket Annika klarade med bravur. Det blev tre år i styrelsen och sammanlagt 20 år inom Stockholms Fotbollförbund där hon även har arbetat som ordförande i valberedningen och i rekryteringsrådet. Valberedningen var banbrytande, kreativa och modiga i sitt sätt att arbeta under Annikas ledning.

Annika får årets hederspris för sina många och trogna år i Stockholms Fotbollförbunds tjänst där hon har varit ovärderlig genom sitt ideella arbete.