Växtvärk – och en spännande mottrend

– Det finns idag ett 70-tal privata aktörer som erbjuder extra träning, likaså fotbollsappar som har planeringsverktyg för tränare och sedan finns det ju har oändligt antal klipp på Instagram och andra sociala medier som visar hur man ska träna teknik, säger Kenneth Öberg.

– Vi ser också att nya sorters klubbar och lösningar har dykt upp. Ungdomsledda föreningar som Essinge Rovers och Johanneshovs FF, enlagsföreningar som Alvik FC. Och så alla nya klonföreningar, så klart. Bara för att nämna några.

– I Stockholm är man helt enkelt inte längre rädd för att göra saker efter eget huvud. Med andra ord finns en brokig skara av klubbar här.

Bland de mest omtalade i denna tillväxt är jätteföreningarna som Sollentuna, Lidingö, Boo och Enskede.  De som har över 3 000 medlemmar och omsätter 20–30 miljoner kronor.

Och med större ekonomi har de även kunnat anställa kanslister, sportchefer, fotbollsutvecklare och ha flertal arvoderade tränare som gått utbildningar. Och så klart ha en egen akademi (mer om akademier i kommande kapitel).

Men dessa storklubbar är inte ensamma om att ha professionaliserats. Skulle man göra en klubbenkät idag så skulle bilden vara den samma även för mindre och medelstora föreningar. Pengar finns för att ha fler anställda och för att arvodera sportchefer och tränare.

Frid och fröjd? Inte hos alla.

Många vittnar även om att det är svårt att få tag i kvalificerad personal och lämpliga ledare. Vem utifrån vill träna ett yngre breddlag i en medelstor förening? Och detta för ett relativt lågt arvode i förhållande till nedlagda timmar? Så i många föreningar är majoriteten av tränarna fortfarande föräldrar.

Sedan tillkommer ett nytt problem: själva storleken på klubben.

Många vittnar om att avståndet mellan kansli, klubbens centrum, och lagen har blivit större. Och har klubben till exempel 5–6 lag i samma årskull, så finns det stor risk att ledare drar åt olika håll. Vissa driver på tufft, vill ha resultat här och nu, andra är mjukare och håller hårt i mottot "så många som möjligt, så länge som möjligt".

Och mellan lagen får man slitningar. Ambitiösa barn vill till exempel byta till det "bättre" laget. Vad blir det då kvar av det gamla laget?

Small is beautiful? Ja, att vara en liten kvartersklubb verkar vara ett angenämnt alternativ. På Södermalm trivs till exempel lilla Högalid IF i Bajens och Reymersholms IK:s skugga. Medlemsantalet ökar, de har en ordentlig styrelse och nu även en arvoderad sportchef.

Flera mindre utbrytarklubbar från en större klubb har bildats under de senaste åren. Exempelvis Tyresö Strand FC som bröt sig loss från storklubben Tyresö FF.

– Vi kände oss alienerade. När vi kom till Tyresövallen, TFF:s hemmaarena, så var det ingen som hejade på oss, ingen från klubben dök upp, så då bestämde vi oss för att starta en egen klubb med ett lag, förklarar Lars Utter, ordförande i Tyresö Strand FC.

– Nu har vi ett tiotal lag och över 200 medlemmar.

Visste du att ... det finns 350 klubbar i Stockholm? Cirka hälften, drygt 170, bedriver barn- och ungdomsverksamhet. Resten är rena seniorklubbar.

Nästa artikel:

En röd tråd - viktigare än någonsin?

Text: Anders Falkirk