Industriell produktion – och finns det en typisk Stockholmsspelare?

Industriell produktion? Hurdå? I fotboll?

Stanna kvar i de frågeställningarna. Och bilden av en industriell produktion kanske börja framträda. Moderna fotbollsanläggningar varstans i Stockholm med flera konstgräsplaner, gym, materialrum och omklädningsrum. Lägg även till högt utbildade instruktörer.

Och på det råvarorna, talangerna, i likadana träningskläder. De som färdiga produkter, ska ta plats i det egna a-laget eller säljas utomlands till miljonbelopp. Någon kan förhoppningsvis även ta sig in i ett landslag ...

Benämningen Industriell produktion ger också en annan bild: att akademiklubbarna producerar spelare efter någon form av löpande band-princip.

Så frågan som hänger i luften är: Blir Stockholms talanger likadana fotbollsprodukter eftersom de är stöpta i samma form?

Thomas Hasselgren är akademiutvecklare på SEF (Svensk Elitfotboll). Han förstår att man använder industriliknelsen, men påpekar att den inte stämmer:

– Främst för att spelarna inte är identiska, och inte heller tränarna trots att det gått samma utbildningar (SvFF D, UEFA C, UEFA B och UEFA A). Det syns ju också på de elitspelare som har kommit från akademier. Det är ju till exempel stor skillnad på Dejan Kulusevski, Lucas Bergvall och Alexander Isak.

Så det finns ingen typisk Stockholmsspelare? 

– Nej, men om man gör en grov generalisering, och jag vill betona att den är grov, så kan man se att det finns vissa gemensamma drag hos spelare från Stockholm. De har god teknik och är bra på små ytor, och behärskar med andra ord det centrala spelet med kortpassningar.

– De är däremot svagare när det gäller längre höghastighetslöpningar och längre passningar. Jag tror att det helt enkelt beror på planbristen i Stockholm, att de får träna mycket på halvplaner och kvartsplaner. De har blivit trygga i det korta spelet-

– En detalj, som jag upptäckte under mina år i BP, är att de även är duktiga i försvarspelet en mot en. Jag tror att de tvingades lära sig det, då de ständigt mötte tekniska motståndare. Har du blivit bortfintad på en träning så vill du inte bli det på nästa.

Lyfter man blicken, så kan man se att akademierna i Stockholm har lyckats bra jämfört med akademier och elitsatsningar i övriga landet. Andelen stockholmare har till exempel ökat i både herr- och damlandslag. Så vad beror skillnaden på?

– Det är många delar som gjort den här skillnaden. StFF startade för drygt 10-15 år sedan ett projekt tillsammans med de fyra stora klubbarna, med målet att få "En Elva med Nollåttor i landslaget" (se faktaruta). Och det har lyckats, säger Thomas Hasselgren.

– Klubbarna snackar bättre tillsammans och spelarna hoppar inte lika mycket mellan varandra som man gjorde tidigare. De skapar en mer trygghet och för att lyckas krävs det kontinuitet och tid. Dessutom har Stockholms akademiklubbar större resurser i form av flera anställda och högre utbildade tränare. Det har även har blivit en status att också vara ungdomstränare.

– Tyvärr får jag väl säga att de finns delar i landet där fotbollen inte utvecklats i samma takt. Man tränar kanske bara två gånger per veckan under sommaren, då är det svårt att bli bra.

Håll ögonen öppna, fler artiklar kommer inom kort!