Läs tidigare artiklar & artikelserier
Fyra stora dominerar – efter akademiboomen
Exakt när ordet akademi började dyka upp i Stockholmsfotbollen är svårt att säga, kanske i slutet på 1990-talet eller i början på 2000-talet. Vem vet?
Idag är det i alla fall etablerat och omtalat.
En google-undersökning på StFF-distriktets 22 kommuner visar att 14 stycken hyser en eller flera akademier. Antingen privata eller i klubbars regi. Det är resultatet av den kapprustning mellan klubbar, som brukar kallas för Akademiboomen.
Har en större klubb startat akademiverksamhet, så följer andra efter. IFK Haninge, Tyresö FF, IFK Lidingö, Huddinge IF, Sollentuna FK, Täby FK, Vasalund IF, FC Djursholm ... ja, listan kan göras lång på klubbar som har valt att utveckla sin egen akademi eller akademiliknande verksamhet.
Vad är då effekten av alla dessa akademier i Stockholmsområdet? Det snabba svaret är att de håller på att ta över talangutvecklingen av elitspelare i Sverige. Det syns tydligast i herrlandslagets samling i oktober 2025. Då var 13 av 23 spelare från Stockholm. Det är 57 procent.
Det är den högsta siffran på många år. Sett till folkmängd borde siffran vara 24 procent*.
– På damsidan börjar man även se samma utveckling. Vi har idag fyra EFD-certifierade klubbar (AIK, Djurgården, BP och Hammarby) och allt fler förortsklubbar i Stockholm har olika elitsatsningar, till exempel Boo FF och Enskede IK, förklarar Kenneth Öberg, förbundschef på StFF.
– Och Stockholmsandelen landslagsspelare börjar nu gå uppåt. Det är ny generation som kommer fram. Mest känd är väl Smilla Holmberg från Hammarby, som nu spelar för Arsenal. Men det finns ett tiotal andra unga Stockholmstjejer som har tagit sig till landslag och ut i Europa. (Se lista nedan.)
En annan spännande fråga är hur bra är utmanarna, de nya "förortsakademierna" som de ibland kallas, jämfört med de fyra allsvenska klubbarnas akademier?
Först en liten utvikning: tittar man närmare på statistiken för herrar (för damer existerar tyvärr ingen ännu) finns det anledning till lite funderingar. Vilka klubbar kommer spelarna ifrån? Det beror lite på hur man räknar. Om man har börjat i en liten klubb som sjuåring, och vid 12–13 års ålder kommit till ett storklubbs akademi, är man då en produkt av den akademin? Och om man kommer ännu senare ...
Sådant diskuteras gärna, men oavsett svar på frågan, så har en stor majoritet av dagens landslagsspelare från Stockholm varit i en av de fyra allsvenska klubbarnas akademier. Samma sak gäller Allsvenskan, Superettan och NorrEttan. Här dominerar fortfarande de stora.
Vad beror det på?
– Det beror så klart på en mängd faktorer, men skulle jag välja ut två, så är det tid och utbildning, säger Thomas Hasselgren, akademiutvecklare på SEF (Svensk Elitfotboll). På de stora akademierna är de flesta akademitränarna heltidsanställda och det ger dem tid att vara mer noggranna i sin planering.
– Deras träningar kan vara mer riktade och individanpassade. Och de har kunskapen och utbildningen för att göra det korrekt.
Kan det även vara så att storklubbarnas akademier har ett bättre grundmaterial att arbeta med, både bättre tränare och större talanger? Som en del av en naturlig process. För att nå toppen, behöver du vara med toppen.
– Givetvis har de större klubbarna bättre förutsättningar med fler och högre utbildade tränare, svarar Thomas Hasselgren. Spelare som redan är på en högre nivå söker sig också oftare dit där resurserna är större. Det är naturligt.
– Jag tror också att erfarenhet att ha jobbat och utbildat spelare som nått hela vägen är en viktig del att ha med sig som tränare, då får man också en större förståelse av vad som krävs. Så de klubbar som klarar att behålla de bra tränarna och få kontinuitet i arbetet lyckats oftare.
*Storstockholm med kranskommuner (Region Stockholm) har närmare 2,5 miljoner invånare. Det är cirka 24 procent av Sveriges befolkning på 10,5 miljoner.
En het debatt – förklarad i fyra punkter
Akademiboomen drog även igång den stora akademidebatten. Och den poppar fortfarande upp då och då. Ofta blir den het, för att inte säga hätsk. Här är ett försök att sammanfatta den så kort och neutralt som möjligt:
- I en fotbollsakademi försöker en klubb utveckla en grupp utvalda fotbollsspelare till att nå elitnivå. De utvalda spelarna anses ha högre talang än spelarna i ett vanligt lag, och därför borde kvaliteten på träningarna bli högre. Och då ökar sannolikheten för att någon eller några av akademispelarna når elitnivån.
- Många kritiker är helt emot denna tanke, andra kritiker förstår och accepterar den. De kritiserar i stället akademierna för metoderna. Främst den så kallade tidiga selekteringen, att akademierna väljer ut spelarna i för unga år, och därmed är risken stor för en tidig, onödig, utslagning.
- Det man sedan diskuterar är vilken ålder för selektering som är optimal. Är det vid fem-sex års ålder, eller först vid 18 år, då en spelare blir senior? Båda känns fel, för de flesta debattörer. Allt hänger på den individuella spelarens mognad, både den fysiska och psykiska, och så klart vllja.
- Debatten om åldern blir ofta känslosam. Motståndarna pekar på forskning, att tidig selektering inte är gynnsam. Förespråkarna kritiserar forskningen och pekar i stället på fotbollens snabba utveckling och statistiken: att nästan samtliga spelare i elitlag numera har kommit i tidig ålder till en akademi. Late bloomers då? De blir allt mer sällsynta.
Fotnot: Riksidrottsförbundet rekommenderar 13 år som tidigast ålder för selektering, men några klubbars akademier startar tidigare, från 10-13 år.
Nästa artikel:
Industriell produktion – och finns det en typisk Stockholmsspelare?
Text: Anders Falkirk