Artikelserie del 2: Därför växer Stockholmsfotbollen!

För drygt tio år sedan pryddes SvFF:s Magasinet Fotbolls förstasida av en man som tittade i en kikare. Rubriken var stor och löd: ”Var är alla stockholmare?”. Frågan syftade på avsaknaden av huvudstadsfostrade spelare i landslagen. År 2023 skulle det lite tillspetsat kunna gå att vända på frågan. I en av herrlandslagets senaste trupper var 46 procent från Stockholmsfotbollen. I de yngre pojklandslagen, P15–U21, landade snittet i fjol på att klubbarna från huvudstaden hade fostrat 40 procent av spelarna. På flicksidan var motsvarande siffra 26 procent (F15–U23). 

– Det finns flera faktorer till att kvaliteten ökar, men en som har varit helt avgörande är konstgräset. I Stockholms var det grus överallt fram till för 20 år sedan och i jämförelse med dagens konstgräs så är det nästan som att jämföra två olika idrotter. Konstgräset har höjt nivån enormt mycket och där hade flera andra distrikt bättre förutsättningar tidigare, eftersom många kunde träna på naturgräs, säger Kenneth Öberg, sportchef på Stockholms FF.

– Sedan är mitt intryck att spontanfotbollen gynnas av konstgräs. Många planer är anlagda i närheten av skolor och det gör dem lättillgängliga även för de barn och unga som inte spelar i föreningar.

Han menar att boomen på landslagssidan, men också i seriesystemet med fyra lag i herrallsvenskan och tre i damallsvenskan, genererar ringar på vattnet. Dessutom lyfter Kenneth Öberg fram skiktet under de stora elitföreningarna som viktiga draglok i utbildandet av spelare.

– På herrsidan har vi en lucka i Superettan där Stockholm saknar representation. Men underifrån har vi stora föreningar som Vasalund, IFK Stocksund, Sollentuna och IFK Haninge, för att nämna några, som utbildar många duktiga herrspelare. På damsidan har vi motsvarigheter i exempelvis Bollstanäs, Enskede, Boo och Tyresö, säger Kenneth Öberg.

Det skulle kunna liknas vid ett gigantiskt pyramidspel, fast med många vinnare. När nivån höjs i det övre skiktet av fotbollen sipprar det ner i systemet och får fler att lyfta sin verksamhet.

– Professionaliseringen av fotbollen är en annan viktig faktor. När kanslier bemannas och tränare arvoderas för att arbeta med fotboll blir det en kompetenshöjning. Och det ger effekten att fler hakar på det tåget. Erbjuder grannföreningen en bra utvecklingsmiljö så blir det på sikt svårt att överleva om man själv inte också kan göra det, säger Kenneth Öberg.

Han lyfter ytterligare två omständigheter som viktiga för fotbollsboomen i huvudstaden. Dels befolkningsökningen, dels vad Kenneth Öberg benämner ”huvudstadsfaktorn”.

– Här i Stockholm upplever jag att föräldrar ofta är mer kravställande än föräldrar på en mindre ort, där man kanske är nöjd och glad över att det bara finns en verksamhet dit de egna barnen kan gå. Den kravställan skapar ett tryck på föreningarna. Man vill helt enkelt att ens barn ska få hög kvalitet i sitt fotbollslag och det gäller för såväl bredd som elit. Det blir ett klimat där fotbollen hela tiden snurrar fortare med exempelvis privata aktörer, pop up-klubbar, klonföreningar och så vidare, säger Kenneth Öberg.

Mycket av det mediala fokuset på spelarutveckling riktas mot den elitförberedande talangverksamheten i storklubbarnas akademier. På pojksidan har dessa akademier utvecklats under en 20-årspersiod och numera granskas och certifieras de utifrån ett antal kriterier som SEF (Svensk Elitfotboll) bestämt. Av de cirka 40 bedömda klubbarna är sju från Stockholm. Flickfotbollen har inte haft samma möjligheter förrän på senare år. Där håller EFD (Elitfotboll Dam) tillsammans med föreningarna på att bygga upp ett motsvarande system. Kenneth Öberg tror att damfotbollens professionalisering kommer att få fler att våga satsa på antingen en avlönad spelarkarriär eller som anställd ledare.

– Tveklöst går vi mot en ökad professionalisering och det positiva med det är att fler vågar se en jobbmässig framtid inom fotbollen. Idag kan en ung tjej hamna i Chelsea, Barcelona eller Lyon. Det gick inte för tio år sedan. Och det genombrott som skett, med tv-sändningar, i sociala medier, hos föreningarna som tillsätter resurser på ett helt annat sätt och publiken som ökar framför allt på landskamperna – det ger helt andra förutsättningar för tjejfotbollen, säger Kenneth Öberg.

Det finns olika sätt att mäta framgången i en så pass stor verksamhet. För Stockholmsfotbollen blir det inte helt okomplicerat i en rörelse där tusentals knattar och en ny generation gåfotbollsspelare, elit och bredd, samt inner- och ytterstad samlas. Så frågan är om det finns någon fara i att fotbollen blir för stor. Växer den på bekostnad av andra idrotter? Finns det en risk i att den ständiga jakten på högre kompetens, bättre träningar och större kanslier slår tillbaka? Och spelar det någon roll att landslagen från 15-åringar och uppåt svämmar över av stockholmare?

– Den lilla gemytliga kvartersklubben kan hotas om alla söker sig till en bättre verksamhet. Men jag är inte särskilt oroad. Tittar vi på våra serier så är de välfyllda och vi erbjuder faktiskt spel på upp till fem nivåer i barn- och ungdomsfotbollen.

– Vår utmaning kan ligga i att föreningarna blir för stora och svåra att hålla ihop och att vi saknar organiserat föreningsliv på olika håll i distriktet. Den biten ser jag som ett större problem än att verksamheten generellt blir bättre, säger Kenneth Öberg och avslutar:
– När det gäller landslagen så kan jag förstå känslan en del kan ha, att Stockholm tar över. Det är trots allt något vackert när man ser en grafisk sammanställning över en landslagstrupp där spelarnas hemvister är utsatta över hela Sverige. Men vi går ju mot en ökad urbanisering och fotbollen går trots allt hand i hand med resten av samhället.

Kenneth Öbergs fyra utmaningar för Stockholmsfotbollen.

• Öka närvaron i prioriterade områden.

• Fler fotbollsytor, framför allt i områden där föreningar har svårt att ta emot fler barn.

• Förbättra matchklimatet. Inte minst för att locka fler att bli domare.

• Utbilda fler ledare. När fler vill spela är det viktigt att bra ledare finns på plats.