Älvsjö AIK:s Solstrålar sken trots regn

Det är ett privilegium att få åka ut och träffa spelarna i Solstrålarna. Något som även gruppens ledare Moa Johansson, Charlotte Ovefeldt, Linn Erikssonoch Lasse Johansson säkert håller med om. De fyra har varit ledare för Solstrålarna sedan starten 2021. Under fotbollsskolan har Moa och Charlotte tagit hjälp av Tilla Huss. 

Det är inte den lättaste laget att leda, men nog en av de mest glädjefyllda. 

– Det är väldigt mycket individanpassat för vårt lag. Det är sällan som hela gruppen gör det vi har planerat. Den här hinderbanan är det kanske en som gör hela, berättar Moa.

I och med att alla inte gör likadant krävs det många ledare för att få verksamheten att fungera. Det är helt enkelt ingen vanlig fotbollsträning. När Moa började som ledare för laget gick hon en kort utbildning hos RF SISU som informerade om hur det är att jobba med barn som har en intellektuell funktionsnedsättning. Grunden till att aktiviteten ska fungera och finnas till är personligt engagemang.

Men i framtiden kommer det att se annorlunda ut. Charlotte sitter med i Svenska FF:s grupp som ska ta fram TuPa, tränarutbildning för parasport. Även om det sker förbättringar är det ändå saker som fattas. Några av spelarna pratar om att de ska spela i landslaget, men det är något som inte finns för flickor, bara för pojkar.

– Det är väl något som jag får starta själv, säger Charlotte med ett leende.

Sedan starten för två år sedan ser Charlotte en stor utveckling.

– Tjejerna som har varit med dom vet ju att dom går på fotboll. Första året kunde de gått på vad som helst. Som igår när vi hade slutat för dagen stod vi kvar i fyrtio minuter för att dom ville träna mera skott. Så man märker att dom börjar förstå vilken sport dom håller på med. 

Att barnen just har börjat med fotboll finns det olika anledningar till. En är att det är något syskon som spelar, men det finns även ett annat exempel. 

– Det är föräldrar har sett att vi är ett lag som inte är avsedd för barn med funktionsnedsättning utan en "vanlig" förening med alla andra barn. Många lockas av komma hit och bli en del av samhället och inte en liten avstickare på ett hörn, berättar Moa.

Har spelaren lockats till verksamheten är det lätt att bli kvar.  Anledningen är tjejerna stannar för att de tycker det är så otroligt roligt och att de blir sedda.

– Det är föräldrar som har sagt att det är första gången som deras barn blir accepterade och inkluderade för den det är. Att dom inte behöver anpassa sig för en organisation utan organisationen anpassar sig för sitt barn, förklarar Moa.

Charlotte och Moa är klara med hinderbanan som är dagens första övning. Efter lite påminnelser till barnen om att sätta på regnkläder kommer Tilla ut med tjejerna till den regnvåta konstgräsplanen. Som Moa vittnade om är det inte alla som följer instruktionerna som var tänkt. Driva boll, skjuta straffar följer den planerade agendan, sen är det någon som tröttnar och går till cafeterian för att rita. 

Efter en stund i regnet behövdes det lite tak över huvudet. Elin Brundin från fotbollskontoret öppnade upp speakerhyttan och tjejerna fick prova på att prata i mikrofonen, en övning som inte var helt enligt planen. När StFF:s utsände lämnade gruppen var det dags för lunch. På vägen till parkeringen hör jag Moas ord ringande i öronen; det är så otroligt roligt och alla blir sedda. Det är något som jag verkligen kan skriva under på, Solstrålarna sken denna regniga sommardag.

Läs mer om parafotboll