Artikelserie om domarskap: Josefine Karlsson

Det var avundsjuka som drog in henne i fotbollen. När hennes fyra år yngre lillebror började i BP undrade Josefine Karlsson hur det kom sig att hon inte hade något lag.

– Jag höll på med en massa andra idrotter, bland annat karate. Men när brorsan började med fotboll så krävde jag också att få börja.

Utvecklingen gick fort. Josefine Karlsson blev snart utplockad till ett av BP:s akademilag. Efter en konflikt i ledarstaben flyttades hela laget till grannföreningen Hässelby SK. Det var också där som domarkarriären tog sin början.

– De anordnade en kurs och jag kände att jag ville testa. Vi var nog ett tiotal tjejer från laget som gick kursen. Idag är det bara jag som fortfarande dömer, åtminstone vad jag vet, säger Josefine Karlsson som har hunnit bli 26 år.

Som alla andra började hon från grunden, först med 5 mot 5 som ganska snart blev 7 mot 7. För en ung och fotbollstokig tonårstjej blev dömandet ett attraktivt sätt att spendera ännu fler timmar på planen. Med det fanns baksidor. Som föreningsdomare var hon ensam. Och ett lokalderby i Västerort kunde väcka känslor hos såväl ledare som föräldrar, trots att spelarna var unga.

– Jag har gråtit flera gånger av hur ledare och vuxna betett sig. Speciellt minns jag en match, när jag var 15, då bröt jag ihop efter första halvlek. Det hade varit synpunkter och klagomål på i princip alla domslut. Som tur var fanns det en domarobservatör på plats som gav mig stöttning den gången. I debutmatchen i division 4 blev jag jagad av en ledare ända till omklädningsrummet. Det var otäckt, säger Josefine Karlsson.

Oftast bet hon ihop efter jobbiga matcher. Behöll det inom sig och lät föräldrarna vara ovetande när hon kom hem. Så här i efterhand funderar hon på vad som fick henne att fortsätta.

– Självklart kärleken till fotbollen, men jag funderade mer än en gång på att sluta. Samtidigt så var ju flera matcher bra. De flesta var roliga, annars hade det inte gått. Men det var väldigt tufft ibland. Man är väldigt ensam och utsatt som ung föreningsdomare.

Nu 13 år senare har Josefine Karlsson stigit i graderna. Idag dömer hon i princip bara seniormatcher. Som huvuddomare i damernas division 2 och som assisterande i division 1. Att vara ett team gör uppgiften lättare, tycker hon.

– Föreningarna måste ta ett större ansvar för ledarnas och föräldrarnas beteende. Jag tror att man måste fortsätta med information hela tiden. Tala om att domarna är där för att lära och att de gör fel, precis som spelarna. Jag menar hur många frilägen och skott missar inte lagen per match?

Josefine Karlsson önskar att det hade funnits en domarobservatör på plats under fler matcher när hon började döma. Därtill gärna en mentor som hon hade kunnat vända sig till för att få tips eller råd mellan matcherna. Kanske hade en sådan resurs också gjort att fler från hennes lag hade fortsatt att döma.

– Men jag tror att de som har störst påverkan på matchklimatet är ledarna. Det är de som sätter tonen till väldigt stor del. En gapig tränare har ofta gapiga spelare och det smittar även av sig på föräldrarna. Det är inte en ung domares uppgift att tala skrikande pappor till rätta. Det är föreningens och i förlängningen ledarens uppgift. Idag kan jag hota med att blåsa av matchen om en förälder inte sköter sig, men det är svårare att göra när du är 14 år, säger Josefine Karlsson.

Idag är hon glad att hon bet ihop de där gångerna när det kändes som tyngst. Att hon knöt näven och återvände till planen helgen efter. För domarskapet har, trots en del tuffa erfarenheter, stärkt henne.

– Det har varit positivt för mitt självförtroende. Idag klarar jag att skärma av mig, jag hör knappt publiken när jag dömer. Samtidigt, nu när jag är vuxen och dömer på seniornivå, så tycker jag att det ska vara lite reaktioner och nerv. Det hör till. Men som ung domare måste du få döma utan att utsättas för en massa negativa reaktioner, säger Josefine Karlsson.

Med åren och den ökade säkerheten har hon lärt sig att sätta tonen redan från början. Som huvuddomare är hon gärna på plats före kollegorna. Klädseln är A och O. Mjukisbyxor och hoodies är bannlysta. Och när hon blåser i gång undgår det ingen.

– Helst ska jag märkas så lite som möjligt. Bäst är matcherna som bara flyter. Men när jag blåser i gång matchen, då hörs det. Där har många yngre domare ett enkelt grepp att använda för att skaffa sig lite respekt. Ta med dig pipan ut i skogen och träna på att blåsa som bara den, säger Josefine Karlsson och fortsätter:

– Jag blåser också väldigt tydligt vid grova förseelser. Blir det stökigt på planen så försöker jag att prata med berörda spelare innan det blir värre. Men går det inte på annat sätt då åker kortet upp, säger hon.

I augusti drabbades Josefine Karlsson av balansproblem. Det visade sig att hon hade ett överskott av vätska i huvudet som låg och tryckte mot den del av hjärnan som reglerar balanssinnet. Det i kombination med en obotlig ledgångsreumatism gör att hon förmodligen aldrig kommer att nå Fifanivå som domare. Något hon inte sörjer, även om hon siktar uppåt.

– Jag vill döma på lite högre nivå, men jag har alltid skyndat långsamt och värderat tryggheten högt. Det ska kännas bra. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa yngre domare, som en typ av mentor eller bollplank. Jag har nog bara inte tänkt på det förr.

En sista fråga: Hur ska ni domare bli fler?

– Vi måste lyfta de positiva värden som finns i att vara domare. Det är lite för mycket fokus på de negativa delarna. Sedan behöver fler föreningar anordna domarutbildningar och sälja in dem bland sina spelare. För det är grymt kul att döma!

Läs övriga artiklar om domarskap och andra artikelserier som vi publicerat

Text & bild: Juan Martinez/Oiga AB