Artikelserie om domarskap: Anvar Khayati

Som för så många andra inledde han karriären som spelare. I hemlandet Iran nådde Anvar Khayati elitfotbollen när han i unga år fick träna med seniortruppen i lokala Persepolis-klubben i hemstaden Mahabad. Via Turkiet och en kort sejour i Kayserispor kom han till Sverige och Katrineholm som kvotflykting i början av 90-talet. Där blev det succé redan första dagen i det nya klubblaget, Julita GoIF.

– Mina två bröder fanns på plats och hade redan skrivit in mig i laget. Jag debuterade dagen efter jag kom till Sverige. Jag gjorde ett drömmål, ett skott från 25 meter. Men vi förlorade matchen, säger Anvar Khayati.

Ett par år senare styrde han kosan mot Stockholm och Akalla. Under en seriematch i division 4 fick han av domaren, som för övrigt var landsman från Kurdistan, en uppmaning om att börja döma.

– Jag började från grunden. Dåvarande domarbasen, Ove Sjöblom, upptäckte mig efter ett tag och sedan steg jag ganska snabbt i graderna. Jag spelade parallellt ett tag, men ganska snart fastnade jag för att döma.

Efter cirka 25 år som domare, mestadels i division 4, har Anvar Khayati lång erfarenhet av Stockholmsfotbollen. Själv har han klarat sig från allvarligare incidenter under alla år, men han tycker att klimatet har hårdnat. Dessutom är respekten för domare oftast på en annan nivå utanför distriktet.

– Jag har dömt i Eskilstuna, Gävle och Nyköping. Där är föreningarna tacksamma för att man dömer, de tar hand om domarna på ett helt annat sätt. Man välkomnas till ett fräscht domarrum, blir bjuden på frukt och dryck. I Stockholm finns det ofta inte ens omklädningsrum, säger Anvar Khayati.

Om det hänger ihop med matchklimatet eller ej kan han inte svara på, men han tror att såväl domarna som distriktet har stor möjlighet att påverka stämningen under matcherna.

– Men ledarna är trots allt viktigast. De har ett enormt ansvar eftersom allt de gör påverkar spelarna. Att elda på stämningen när det exempelvis sker ett felaktigt inkast, ja då bidrar man inte till ett schyst matchklimat, säger Anvar Khayati.

Han tycker att StFF:s satsning på matchobservatörer har varit ett bra koncept, men han skulle önska att fler av observatörerna tog sig tid att prata med domarna.

– Sedan tror jag på att ha fjärdedomare för lag som missköter sig, oavsett vilken division det är. Det lugnar ned stämningen vid sidlinjen, menar Anvar Khayati.

Med sina hundratals dömda matcher under ett kvarts sekel har han blivit en profil och fått många vänner. Åldern ger honom också en fördel gentemot yngre kollegor.

– Självklart är det mycket lättare för mig än för en tonåring som precis har börjat döma. Men såväl klubbarna som distriktet kan göra betydligt mer för att stötta. När jag dömer i P17-allsvenskan är uppträdandet i princip perfekt. Ledarna är välutbildade och respektfulla. Det beror säkert på att de föreningarna, som oftast är stora, har resurser att utbilda sina ledare. Där kan vi göra mycket mer, säger Anvar Khayati och fortsätter:

– Sedan måste jag vara lite kritisk mot distriktet ur ett historiskt perspektiv. Tittar vi på Stockholmsdomarna är det väldigt få som har tagit steget upp till högsta elitnivå. Jag tror att det beror på att talangfulla domare har matchats för hårt. Man har helt enkelt flyttat upp dem till seniornivå för tidigt och bränt ut dem i förtid. Men idag tycker jag att det funkar bättre, de yngre duktiga domarna får mer stöd och det är inte lika bråttom med att ge dem svårare uppdrag, säger han.

En spelare som visas ut för en grov förseelse får automatiskt en avstängning. Likaså kan ledare stängas av. Däremot är distriktfotbollens tredje aktör, publiken – där merparten är föräldrar – oftast svårare att komma åt via regelverket.

– Där behövs ett samarbete med berörda föreningar. Någon form av tillträdesförbud för föräldrar som missköter sig vore bra. Om vi kan stänga av spelare så borde det gå att göra samma sak med åskådare som inte kan sköta sig, menar Anvar Khayati.

I somras fyllde han 54 år. Senaste säsongen blev det mest matcher i divison 5. I år har det blivit comeback i division 4. Han har svårt att svara på frågan om karriären närmar sig slutsignalen. Fotbollen och domarskapet är alldeles för roligt och har fyllt hans liv så länge. Anvar Khayati kan inte se hur tillvaron skulle vara utan pipan i hand en småkylig helgmorgon på en idrottsplats i norra Stockholm.

– Jag brukar prata med min kollega, Karim, som också har dömt länge om vad vi skulle hitta på om vi inte hade fotbollen. Vi konstaterar varje gång att det inte finns några bra alternativ. Vi håller oss i form och vi träffar enormt mycket människor. Det sociala är för mig den största behållningen och sedan älskar jag fotboll. Dagen jag slutar döma får jag kanske bli observatör eller hjälpa till att utbilda yngre. Jag är inte klar med fotbollen!

Text & bild: Juan Martinez/Oiga AB