Ny intervjuserie: Fotbollsutvecklare del 1

Klyschan får vara hur klyschig som helst. Alla spelare minns sin första idrottsledare. Det spelar ingen roll hur länge sedan det var. Så hur vill de flesta tränare helst bli ihågkomna? Och hur ska Sveriges cirka 3 000 fotbollsföreningar göra för att så många som möjligt stannar kvar som positiva minnen hos alla idrottande barn?

Åsa Wiksten brottas med just den utmaningen varje dag. I Täby FK har hon ansvar för spelarna i åldrarna 5–9 år och därmed kanske de allra viktigaste ledarna. De som ska se till att det uppstår en omedelbar kärlek mellan barn och boll.

– De bästa ledarna är ofta inne på sin andra resa och har lärt sig av tidigare erfarenheter. Eller så är de helt gröna och utan någon starkare relation till fotbollen. Den senaste kategorin har fördelen att växa in i rollen i nivå med barnen på ett bra sätt, säger Åsa Wiksten.

Täby FK är en av Sveriges största föreningar. Sedan sammanslagningen av två lokala föreningar, Täby IS och IFK Täby, år 2012 har klubben vuxit till en jätte med drygt 3 000 medlemmar. Upptagningsområdet sträcker sig över 12 plan- och parkytor i den egna kommunen. Från kansliet syns planen som många, men inte alla, barn och unga strävar efter att få beträda. På Tibblevallens naturgräs spelar Täby FK:s representationslag på dam- och herrsidan sina hemmamatcher. Många av de har kommit från de egna leden via akademi- och elitförberedande verksamheten där huvudtränarna inte är föräldrar.

– Det är i princip bara akademilagen och den elitförberedande verksamheten på flicksidan som har externa och arvoderade tränare. Övriga lag leds av engagerade föräldraledare. Vi har även många duktiga ungdomsledare i våra camper, extraträningar och som ibland kan assistera. Men föräldrarna är ovärderliga som ledare, allra mest de första åren. Barn mår bra av att ha en vuxen ledare som de känner igen, kan lita på och känner sig trygga med. Vi har som krav att alla barn ska ha föräldrar på plats under uppstartsåret, säger Åsa Wiksten.

Liksom de flesta andra föreningar anordnar Täby FK internutbildningar. Dokumentationen är diger och för den som vill går det att fördjupa sig länge och väl i allt från föreningens styrdokument till hur ett föräldramöte ska gå till. Men Åsa Wiksten försöker så långt det går använda sig av morot framför piska. Allt för att inte skrämma bort någon potentiell ledare.

– Generellt är det för få som utbildar sig. Samtidigt kan vi inte ställa för höga krav på föräldratränarna. Istället försöker jag förklara hur kurserna förenklar och hjälper dem i deras ledarroll, säger hon.

Den fortlöpande kommunikationen sköts via digitala kanaler, framför allt e-post. Att träffa samtliga ledare i enbart de åldersgrupper Åsa Wiksten ansvarar för skulle vara fysiskt omöjligt.

– Bara i den senaste kullen födda 2017 har vi 300 barn och 70 ledare. Om det finns önskemål träffar jag enstaka ledare. Annars så bjuds ledarna in åldersgruppsvis, exempelvis inför lagens första år i S:t Erikscupen då vi går igenom allt från spelform till administration och klubbens riktlinjer. Inför varje ny knatteuppstart samlar vi de nya föräldraledarna och berättar om allt från planering till tips och trix på vägen. I övrigt sker den fysiska kontakten via ledarträffar och utbildningar eller om något händer som gör att vi behöver agera.

Det senare kan handla om gnissel i ledarstaben då en tränare har tagit en ensamroll för hur laget ska ledas och inte låtit övriga ledare vara delaktiga i beslutsfattande för laget. Det kan också vara att en ledare varit för ambitiös och tagit på sig en alltför stor roll. Den kategorin får snart slut på energi.

– Oftast är de för ensamma. Därför är en av de viktigaste nycklarna att man är flera som delar på ledaransvaret. Det är jag extremt tydlig med att lyfta redan i starten av knattelagen. Det finns fantastiska och ambitiösa ledare som tar på sig för mycket på egen hand. Det arbete ledarna lägger ner är ovärderligt och föräldrarna måste få större vetskap om det.

Vilken är den vanligaste utmaningen du möter bland ledarna?

– Hur de ska hålla ihop gruppen, eftersom alla spelare har olika ambitioner och mål med sin fotboll. Där försöker vi från föreningens sida stötta med utbildning och visa på olika sätt att hitta utmaningar för alla spelare.

Så hur minns Åsa Wiksten själv sina ledare? Jo, det var en pappa som en skoldag dök upp i klassrummet och frågade om det fanns några tjejer som ville börja spela fotboll i Värmdö IF. Hon kände igen pappan och menar att det kan ha hjälpt till att påbörja den spelarkarriär som sedan sträckte sig tills hon fyllde 31.

– Det var nog en trygghet att jag visste vem han var. En förälders erfarenhet från att se barnens behov från tröst till stöttning betyder mycket. Jag kommer ihåg i princip alla mina ledare. Min första externa ledare fick jag först i damlaget. Jag fick många av mina kompisar via fotbollen och har kvar flera än i dag. Där har också ledaren en stor roll, att skapa en grupp som trivs ihop även utanför fotbollen, säger Åsa Wiksten och utvecklar:

– Vi blev väldigt tajta. Att gå och träna ihop blev till slut ett naturligt sätt att få träffa och hänga med kompisar både på plan och i omklädningsrummet. Det var också en av orsakerna till att jag spelade i så många år.

Åsa Wiksten tycker att det är svårt att förklara storheten i tränarskapet. Att sätta fingret på det där unika som kan uppstå i mötet mellan en vuxen ledare och de barn hen leder. Skulle hon försöka ”hårdsälja” in uppdraget bland knatteföräldrarna är hon rädd att hon skulle betraktas som en charlatan.

– För oss som redan är inbitna finns det ju nästan inget större än att se barn bekräftas i den här miljön, säger hon och tappar för första gången under intervjun tråden något.

– Jag blir faktiskt rörd här och nu bara jag tänker på de gånger ett barn lyckas. Det kan vara en passning, eller en aktion som tidigare var svår att utföra. Det där leendet eller den där ”millisekundsblicken” som kan komma när någon lyckas. Hur mäter man det? säger Åsa Wiksten och samlar sig.

– Men jag aktar mig för att sälja in uppdraget på det sättet. De som inte har någon tränarerfarenhet skulle tro att jag ägnar mig åt falsk marknadsföring.

I stället är hon noga med att i mejl eller annan kommunikation uttrycka uppmuntran och tacksamhet för det jobb ledarna gör, berättar hon och vågar sig slutligen på att sia ifall hon tror att det framtida ledarskapet kommer att vara arvoderat eller om ideellt engagerade föräldrar fortsätter att dominera barn- och ungdomsfotbollen:

– Så länge vi kan stötta, men också förklara och nå ut med hur viktig föräldrarnas närvaro och engagemang är så kommer vi att ha föräldratränare. Kommer det en dag då föreningarna tycker att det blir för betungande att värva ideella ledare, då återstår det bara att erbjuda arvoden. Men då får vi också en dyrare fotboll som inte alla har tillträde till.

Läs tidigare artiklar & artikelserier