Ny intervju i artikelserien om ledarskap

Guldmedaljer från SM, EM och VM i innebandy. Elitkarriär i fotboll i bland annat småländska Östers IF. Pernilla Gunnskog tillhör den mindre skara föräldratränare som vet hur det är att tävla på högsta nivå.

– Jag tror att det ger mig en fördel att jag har erfarenhet av vad som sker på planen. Tjejerna vet att jag varit deras situation. Det gör mig trovärdig, säger Pernilla Gunnskog.

Hon drivs av viljan att utveckla spelet och spelarna. Under träningarna är det Pernilla Gunnskog som hörs mest, medan kollegan Lotta Olsson är ”lite coolare”. Pernilla Gunnskog menar att de kompletterar varandra, men att det finns flera gemensamma drag i deras ledarskap.

– Vi är närvarande och bägge två är bra på att se spelarna. Vi lyfter dem och försöker få dem att hela tiden våga att utmana sig själva. Där jobbar vi mycket med positiv förstärkning, säger Pernilla Gunnskog.

Gillar Thern och ”Henke”

Även om hon medger att hon är en tävlingsmänniska som gillar att vinna, ligger hennes fokus på Reymers F11-lag bortom matchresultaten. Mycket handlar om att skapa en trygg miljö där spelarna överkommer sina rädslor och tveksamheter. En nyckel är att ge glädje och skratt en självklart plats.

– Oavsett nivå så måste miljön vara rolig att vistas i. Det ska vara kul att komma på träningen. Samtidigt måste det finnas krav utifrån ålder och nivå. För målet är självklart att spelarna också ska utvecklas, säger Pernilla Gunnskog.

Hennes tränarkarriär startade redan i tonåren när hon själv var mitt uppe i en satsning på den egna spelarkarriären i Östers IF i Växjö. Den fortsatte till innebandyn där hon med åren blev spelande tränare på elitnivå. Förebilderna är flera, men hon nämner nästan bara män.

– Självklart är Pia Sundhage en ledare som jag imponeras av, men jag skulle nog säga att förebilden är Pep Guardiola för den fotboll hans lag spelar. Bland svenska ledare gillar jag Jonas Thern och Henrik Larsson. Mest för att de går sina egna vägar, vilket jag gillar, säger Pernilla Gunnskog.

Hennes spelare har ett par år kvar till tonårens utmaningar och grubblerierna som för många brukar att infinna sig. Pernilla Gunnskog tror att hennes roll förmodligen kommer att förändras något när den tiden är kommen.

– Jag har börjat förstå att jag är en viktig person i deras liv och jag utgår ifrån att det kommer att bli en annan dialog ju äldre de blir. Men redan nu försöker jag att följa upp vad som händer i tjejernas liv utanför planen, exempelvis genom att fråga om skolan och familjen, säger Pernilla Gunnskog.

Pappor skickas upp på berget

Hand i hand med spelarutvecklingen går fostran av människan. En tuff tackling, en taskig kommentar eller ett onödigt tjafs tas upp direkt.

– Det går minst lika mycket ut på att hjälpa dem att bli bra människor och i det måste vi stötta dem så mycket det går.

Det är inte bara barnen som danats av Reymers F11:s energiska ”duracelltränare”, som Pernilla kallar sig själv. När laget var relativt nytt och spelade 5 mot 5, fick några av föräldrarna känna på Pernilla Gunnskogs krav på disciplin.

– Vi har en bergsknalle vid sidan av 5 mot 5-planen på Tanto IP. Det var några av papporna som var för högljudda, så jag fick helt enkelt skicka upp dem på berget. De har fått lära sig den tuffa vägen, men nu är det en väldigt bra föräldragrupp, säger Pernilla Gunnskog.

Till vardags är hon personlig tränare. Även i den rollen handlar det ofta om att stötta och motivera. Inte sällan får hon ta emot tunga förtroenden som gör att hon får stanna upp och lyssna.

– Det utvecklar mig både som ledare och människa. Jag finns där, är närvarande och lyssnar. Jag skulle inte ha några problem att ställa upp för alla 16 tjejer i laget om de behöver mig på annat sätt än som tränare. Och jag tror att de känner det, säger Pernilla Gunnskog.

Många vet inte hur kul det är

Även om inslaget av kvinnliga tränare ständigt ökar kryllar det inte av lag där hela ledarstaben är det. Pernilla Gunnskog tror att spelarna känner en naturlig identifikation med sina tränare med tanke på att de just är kvinnor.

– Jag tror att det är lättare att komma till oss om det är något. Det kommer nog att ta en stund innan det är jämställt inom fotbollen. Många föreningar försöker och jobbar med att få fram fler kvinnliga tränare, men vi lever i ett samhälle som på sina håll fortfarande är konservativt. Men jag tycker att det går åt rätt håll.

Trots att uppdraget tar tid och är hårt knutet till dottern Maja, så har Pernilla Gunnskog inte ångrat sig en endaste sekund att hon räckte upp handen på ett av de där första föräldramötena när laget skulle bildas och arbetsuppgifterna delades ut.

– Jag gillar att hjälpa människor och det är en otrolig förmån att få vara ledare. Egentligen är det konstigt att inte fler vill bli det. Kanske handlar det om ”egotid” och bekvämlighet. Eller så vet många helt enkelt inte hur roligt det faktiskt är att träna ett lag.

Hur ska vi få fler kvinnliga tränare?

– Få in fler kvinnor i föreningens styrelse. Då blir det ett nytänk uppifrån.

Text: Juan Martinez/Oiga AB
Bild: Juan Martinez/Oiga AB