Värtans IK:s avgående ordförande Mats Rehn tittar i backspegeln

Bild: Mats, vänsterfotad, avlossar stora kanonen på Östermalms IP 1974. Foto: Leif Norrman

Det blev ett hett möte den gången 1967 i Hjorthagens Medborgarhus. Valberedningen föreslog mig som ny ordförande, trots att den sittande ordföranden inte ville avgå. Sådant är rätt ovanligt på småklubbsnivå. Det blev sluten omröstning och när justeringsmännen räknat röstsedlarna blev resultatet oavgjort. Jag tror att det blev 20 – 20. Då kastade hedersmannen Bertil Berglund in handduken och jag tog över klubban, 23 år gammal. Att jag vågade! Bertil och jag förblev alltid goda vänner.

Förutom att jag var så ung, var jag inte särskilt känd för de äldre medlemmarna. Spelade mestadels i klubbens reservlag och gjorde kanske ett par, tre A-lagsmatcher under hela min karriär. ”Karriären” blev å andra sidan rätt lång. Spelade i C-laget fram till 45-årsåldern. Vänsterback eller mittback. När jag började, och rätt många år framåt, var det självklart att man ställde upp med en femmannakedja – två yttrar, två inrar, en center. I försvaret framför målvakten ställde man upp med två backar, en centerhalv och två ytterhalvor. Man skulle kunna beskriva systemet som 3-2-5 och så såg det ut tills brassarna vann VM i Sverige 1958 med modellen 4-2-4. I Värtan dröjde det nog till slutet av 1960-talet innan moderniteten var genomförd.

3-2-5-modellen medförde att dåtidens fotboll var annorlunda. Att som i dag rulla runt bollen i backlinjen gick inte, i alla fall inte i lägre serier där de fem anfallarna inte orkade jaga tillbaka för att delta i försvarsspelet. Svenne Rubins bakåtblickande slagdänga ”Långa bollar på Bengt” (1992) har en god täckning i verkligheten.

Bollen

Bollen var länge en brun läderboll med snörning (modell skosnöre). Snörningen måste lirkas bort för att bollen skulle kunna pumpas. Efter en regnmatch vägde bollen avsevärt mycket mer än vid avspark. Det var inte kul att nicka en regntung boll, särskilt om pannan råkade träffa snörningen

Skorna

Jag kommer ihåg att jag köpte mina första fotbollsskor hos Idrottsmagasinet i hörnan av Birger Jarlsgatan – Smålandsgatan. Priset var 5 kronor, men då rörde det sig om utförsäljning av gamla dojor med stenhård rund tå och korkdobbar. Materialaren hade med sig en påse med nya dobbar, som man spikade fast på skorna. Varje idrottsplats höll med ett städ, hammare och hovtång för dobb-bytet. När det inte längre gick att spika fast dobbarna var skorna slut. Slarvade man med att byta dobbarna, blev spikhuvudena frilagda och halvt livsfarliga för motståndaren. För att inte tala om att spikarna kunde tränga igenom skosulorna så att man ibland var blodig om fötterna efter en match. Men så skulle det vara trodde man, när man blev junior eller senior. I pojklagsåldern spelade man i sina blå gympadojor.

Sandplaner

Som typisk B- eller C-lagsspelare hörde det till sällsyntheterna att jag fick spela på gräs. Hjorthagens IP var förbehållet A-laget, men det kunde bli gräsmatcher på platser som Skå, Danderyd, Täby IP (Kyrkbyn). Hemmaplan för reservlagen var ”Malta”, Östermalms IP med dess två grusöknar. Det skämtsamma namnet härrör från den mytiska VM-kvalmatchen på Malta i november 1973. Trots sandplanen och stenkastning från publiken vann Sverige, men med knappa 2-1.

Bortamatcherna

I Värtans hemort Hjorthagen var bilar en sällsynthet. Man tog sig till matcherna med hjälp av fötterna, cykel eller buss/spårvagn/tåg. Redan som knatte lärde vi oss att fixa resorna själv. Men lirarna åkte förstås tillsammans. De flesta bodde ju i Hjorthagen.

Linka vänsterytter

Länge bestod ett fotbollslag av elva spelare, punkt slut. Om en skadad spelare åtminstone kunde stå på benen blev det till att linka vänsterytter. Alltid kunde även en skadad spelare göra någon nytta. Skulle tro att det var först på 1970-talet som begreppet 12:e gubbe uppfanns, dvs en reserv fick hoppa in.

Ordförandeskapet

Direkt efter det där stormiga årsmötet åkte jag och jämnårige Leffe Wahlström (ny sekreterare) på kurs, ”En Bättre IF”, någonstans på Värmdö. Vi lärde oss att en idrottsklubb borde ha en egen tidning. Så blev det. Än idag kommer Värtabladet ut två gånger om året. Upplagan är 3 900 ex. De boende i Hjorthagen och många i Norra Djurgårdsstaden får tidningen i sina brevlådor, medan medlemmarna får ”Bladet” per post.

Att vara ordförande innebar, liksom i alla småklubbar, en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Avsomnade inkomstkällor: skinklotter från egen hopspikad kiosk i Hjorthagen, blodgivning på Danderyds sjukhus, flaskinsamling. Den gamla klubblokalen på Dianavägen doftade starkt av vin och sprit tills vi fick fått iväg pavorna till den systembutik där Värtakillen Georg Minell var föreståndare. Inte att förglömma operation dagsverke då Värtamedlemmar en lördag tog olika uppdrag från Hjorthagsbor, som behövde hjälp med cykelreparationer, ommöblering, målerijobb och så vidare.

Vi hade också billotteri med en folkvagnsbubbla som högsta pris och så förstås Bingo i Hjorthagens medborgarhus. Bingohjulet, kulorna och det övriga finns fortfarande kvar i ett förråd. Under många år levde klubben senare ganska gott på bingolotter, men den perioden är över. Numera har Värtans IK hittat andra sätt att finansiera verksamheten.

Värtans IK

Värtans IK grundades 1911 och var en av de 28 ursprungliga klubbarna, då Stockholms Fotbollförbund bildades 1917. Värtans IK hade en storhetstid 1935-41, då man höll till i division 2, steget under Allsvenskan. Sedan dess har laget rört sig mellan nutidens div 2 och ända ner i sexan. Just nu i division 4 Mellersta. Det största glädjeämnet då jag kliver av är den blomstrande ungdomssektionen med över 30 flick-och pojklag. Klubben är full av livskraft.

Ser fram emot Värtans IK:s 100-årsjubileum 2024. Eftersom klubben tillfälligt gick upp i Östermalms IF i början av 1920-talet, räknar vi år 1924 som klubbens födelseår.

Mats Rehn (född 1943), före detta ordförande i Värtans IK

Stockholms FF tackar Mats för den fina krönikan om de 55 åren som ordförande. Mats föreningsgärningar har inte gått helt obemärkt förbi. Förutom förtjänsttecken och medaljer från olika idrottsförbund har den tidigare ordföranden även tilldelats:

• Årets ungdomsledare i S:t Eriks-Cupen i fotboll 1989
• Folksams ledarstipendium 1994
• Riksidrottsförbundets högsta utmärkelse förtjänsttecken i guld 2015

Mats  sin tur tackar gärna hustrun Gunilla Giertta Rehn som låtit honom hålla på så mycket med Värtan. Det går inte helt att släppa idrotten utan det blir en fortsättning med Värtabladet och rollen som spelande ordförande i bowlingsektionen. Det är nog inte helt omöjligt att det till 100-årsjubileumet även blir en uppdatering av skriften "Boken om Värtan" som skrevs tillsammans med Leif Norrman 1974 och utvidgades 1994. 

Det finns ytterligare en bok skriven av Mats, "Hjorthagen och runtomkring" utkom 2011, med ny utvidgad upplaga 2019. Ett samarbete mellan Värtans IK och Exploateringskontoret.

Värtabladet är en kombination av klubbtidning och hembygdsblad:

Värtanbladet nr 1 2016.pdf
Värtanbladet nr 1 2019.pdf
Värtanbladet nr 1 2021.pdf
Värtanbladet nr 2 2021.pdf